Första gången...

Ja tänk - här skriver jag nu - jag som för ett år sedan inte ens visste vad en blogg betyder..Nu vet jag och har följt med många och blivit fast. Och nu fick jag för mig att jag vill skriva själv också. Har alltid tyckt om att skriva, få se nu hur det går att skriva denna dagbok utan lås, för det är ju lite det som det gäller..

Ja, vad skall jag börja med..varför heter denna blogg prinsessan med doftärten. Ja ärligt talat så vet jag inte riktigt! Det var otroligt svårt att komma på ett vackert och roligt namn, och så tog jag bilder på doftärterna som jag älskar så då blev det så...Doftande blommor är väl härliga, man blir ju alldeles vimmelkantig när man går ut en sommarkväll och det doftar om just doftärter, lövkoja, heliotrop (ja, heter det så på svenska också?)..Vi hade min mans 12-åriga son på sommarlov hos oss och jag lärde honom att dofta på blommorna (som Ferdinand), det var riktigt roligt  att se hur en nästan tonårspojke också njöt. Han kom igen nu till oss och vet ni vad som var bland de första sakerna han frågade? Jo, "finns de doftande blommorna ännu kvar?"

Vem är då jag? Kortfattat så är jag en kvinna på 40 år, född i Turku i södra Finland, har bott 14 år av mitt liv i Malmö och är sedan 1994 bosatt i Kimito, en stor ö här i södra Finlands skärgård. Om ni tittar på Finlands karta så är Kimito en sned fyrkant nästan fast i fastlandet mellan Turku och Helsinki. Jag är gift med John som är konstnär, han målar underbara tavlor med segelbåtar, hav och hamnar och allt möjligt annat. Själv fotograferar jag, har gjort det i över 20 år som hobby men nu har jag blivit egen företagare så det blir mera allvar nu - kanske..Har alltid varit jätteintresserad av inredning och loppisar och har gjort detta också till en del av mitt företag, jag har en nätbutik som säljer just inredningsgrejer, konstfoton och Johns tavlor - och lite annat..

Någon frågade mig om jag har någon hobby - öh, jag kom inte på något mer än fotograferande och det är ju mitt yrke också nu..Måste väl erkänna att just nu är det så fullt upp med jobb och familj så jag saknar inte ens någon hobby! Eller kanske jobbet känns samtidigt som en hobby för det är så roligt.

Oj, den här texten blev väldigt lång, hoppas ni har orkat läsa. Skall försöka skriva mer snart!