Tillbaks igen..

Här är jag igen, efter några dagars medveten paus från både jobb och blogg. Måste faktiskt erkänna att det var jättesvårt att hålla sig från datorn, jag är så van att sitta vid det alla dagar. Men det var mannen som bad att jag skulle hålla mig ifrån helt och hållet ett litet tag, och det är faktiskt nyttigt, man märker så tydligt hur man har blivit beroende. Man liksom dras till den här maskinen, som om där skulle finnas en magnet. Vad hemskt egentligen.

Vi skaffade dator så sent som för 3,5 år sedan, det kändes som om alla i hela Finland hade redan haft en i många år. Vi tänkte först att vi skulle klara oss helt utan, men så småningom har ju hela samhället blivit instoppat i den här lilla låddan så det blev svårare och svårare att inte ha en dator. Och nu jobbar jag ju med en också så nu går det ju inte alls att vara utan. Vad skulle jag göra om datorn pajade helt? Skickade brev till kunderna? Ja, telefon finns ju förstås..Vet ej om det är så klokt att vara så beroende av dessa tekniska mackapärer, det krävs ju faktiskt bara ett strömavbrott och så är det adios med alltihop..Nä, tacka vet jag vedspis och penna och papper..och det är ett skämt bara delvis.

Hoppas ni har alla haft det skönt under helgerna och att det nu känns skönt att se framåt mot nya äventyr. Som jag kanske har tidigare nämnt så firar vi inte jul, därför har dessa dagar inneburit lugn och ro, samvaro med familjen och god mat. Lite trist har varit att jag har igen ont i halsen, det kommer liksom då och då, inte alla dagar. Och så värker det i kroppen, någonting försöker bryta sig igenom. Jag och dottern var faktiskt och åkte skidor i onsdags, här ute på åkern. Eller ja, åkte är kanske fel ord, det var nog snarare skidpromenerande. Det var snö upp till knäna så det var rätt så tungt att göra ett skidspår, skidorna försvann någonstans i snön, jag såg dem inte ens. Lyfte upp dem emellanåt för att se att de var fortfarande fast i pjäxorna och på väg åt samma håll. Hunden tyckte det var jättekul att försöka nappa tag i den uppkommande skidan, jag tyckte inte alls att det var kul, var rädd att jag skulle sparka henne i magen med skidspetsen. Sedan hade hon förstås mage att promenera i skidspåret så det blev fullt med hål från hennes tassar. Tackar tackar..Men jag förstår henne, hon är ju så kort i benen att hon skulle ha försvunnit helt i snön om hon inte skulle ha gått i spåret.  Kommer ihåg ett år för länge sedan, när vi hade gjort skidspår med mamma i lika djup snö; vi var och åkte alla dagar och precis ALLA dagar hade älgar och rådjur promenerat i spåret. Efter så stora avtryck var det faktiskt svårt att skida i spåret..

Vi har fått så mycket snö så nu borde ju varenda kotte som gillar vinter vara supernöjd. Det är så mycket att det är svårt att göra något ute; för djupt för att åka skidor, för djupt för att åka pulka, för kallt för att göra snöbollsslott och annat..Inte för djupt eller kallt för att skotta snö, men det är kanske inte barnens favoritsyssla. Här i Finland har nästan alla snö nu, men för er som kanske läser på något annat håll i världen där det inte finns snö, kommer här några bilder igen:

Här brukar jag ha doftärter på sommaren. Under snön gömmer sig en calluna (en sorts ljung), kanske man borde hjälpa den fram..

 

Kanske man måste glömma det där med fika ute på terassen idag..

Tänk att en gammal fönsterruta förstår sig på det där med bildbehandling, se vad fint skimmer det blev över trädgården..

Innan helgerna köpte jag en sådan där stor virknål (hjälp, heter det så på svenska, på finska heter det virkkrok) för jag tänkte försöka göra något med matt-trasor som jag har haft här hemma länge. Dottern fick dock syn på nålen och ville prova. Så vi tog garn, virknålen och så satte vi igång. Hon har redan lärt sig att virka lite kedja hos mormor så nu försökte vi med nästa varv. Det var jättesvårt att låta henne prova, när hon hade både garn, nålar och fingrar huller om buller, vi mammor har lätt en tendens att säga "få se, låt mig.." Så gjorde min mamma och tydligen också jag. Det tar ju sin tid att lära sig, så är det bara. Men det lär gå som med cyklandet, först går det inte alls och sedan, plötsligt så kunde hon bara hur bra som helst.

Det lustiga med det här virkandet är att det ser nu ut så här..

och jag vet inte vad det skall bli! Jag brukar inte göra något som inte har en användning, en betydelse, ett mål. Men nu gör jag tydligen det. Det kändes bara så kul att virka efter lång paus, och med stor nål går det fortare, är nämligen inte världens snabbaste. Kanske detta kan bli halsduk, eller filt åt nallen, eller kanske den första rutan till en pläd..? Får se nu..

Nu råkar det ju faktiskt vara söndag så vi måste ju dra till med dagens bakverk, det ser ut så här:

Kokoskakor, världens enklaste bakverk men härligt sega och söta och goda..Man tar 300 gr kokosflingor, 3 ägg och 3 dl socker (hoppas jag minns mängderna rätt, här i Finland finns receptet på kokosflingepåsen om någon vill kolla). Ägg och socker vispas till skum, och så rör man i kokosflingorna med en träsked eller liknande. Klicka ut på plåt och grädda ca 10 min i 180 grader. De här skall väl göras tunna och små, men vi gjorde igen sådana här rejäla..Dom är SÅÅÅ goda..

Jag har blivit helt kär  i ett nytt bildbehandlingsprogram som man kan göra bilderna lite gammaldags med. Ja, ni läste rätt, jag som inte behandlar bilder..öh, man får väl lov att ändra sig? Nu ändrar jag ju inte på alla bilder, men det är roligt att leka, som ni ser på bilderna här ovan och även här under:

Den här oskarpingen tänkte jag först ta bort men sedan såg jag att det var så fina färger så jag fixade den lite..

Och slutligen för skojs skull några fixade artiklar - det här skulle ju kunna vara mitt barnbarn som hittar min klippbok om 40 år med minnen från mormors och morfars tid som egna företagare och konstnärer..(för att få artikeln att synas ordentligt skall ni klicka på den):

 

Ha det bra! Kram Laura

Hälsningar från nordpolen

Hela skriveriet höll på att falla på att jag inte kom ihåg om nordpolen stavas med stort eller litet NNN - hur var det nu, kanske någon kan berätta..? Ibland är det riktigt pinsamt när man glömmer sådana där självklara grammatiska (öh, stavas det så?) regler..kanske jag borde skylla på att jag har finska som modersmål? Och skriver jag fel på finska kan jag ju skylla på att jag har bott 15 år i Sverige..

Men det var ju faktiskt inte det som dagens skriverier skulle handla om. Kanske hjärnan har fryst så det går lite trögt, ungefär som bilen på morgonen..Vintern har nämligen gästat oss på allvar hela veckan. På nätterna har temperaturen gått ner till -15, och även på dagen har det varit ca -10. Det är ju inte mycket för er som bor i norr, men nu har vi här i södra Finland vant oss vid att vara utan snö och ha högst ett par minusgrader. Jag sitter här vid datorn inlindad i en filt och fryser i alla fall. Snart blir det varmt, mannen håller på och eldar i vår Tulikivi-ugn och i bastu-ugnen. Sådana här stunder är det egentligen ganska skönt att ha ett så litet hus, det blir ju snabbare varmt. Annars skulle jag absolut inte säga nej till ett par kvm till..

Hoppas ni har raggsockorna på er för här kommer några stämningsbilder från idag:

 

 

 

 

Hrr..nu fryser jag ännu mera..om ni också tycker er se palmer på en sandstrand i den nedersta bilden så är det bara för att det är så kallt, man får för sig allt möjligt då.

Nu skall ni inte få fel uppfattning - faktum är att jag tycker om vintern. Var just idag och köpte nya pjäxor till dottern så att vi kan snart åka skidor igen (när det kommer lite mera snö). Men allra skönast är det när det är bara några minusgrader och solen skiner. Så jag lägger in en beställning på det nu..tack!

Men för att ni nu inte skall stanna i ett genomfruset tillstånd så drar vi väl till med en lite somrigare (idag är jag osäker på många ord, var det där nu rätt??) bild. Nu är det så här att jag har uttalat mig ganska bestämt om det här med bildbehandling, kanske det har till och med blivit lite mycket i de tidningsartiklar som skrivits om mig nyligen (vid fotoutställningar). Jag har absolut inget emot att man behandlar bilder och det är till jättestor hjälp när man kan göra allt möjligt med datorn. Det stämmer inte helt att jag inte gör något med mina bilder, men om jag kan undvika så gör jag så lite som möjligt, jag använder det allra enklaste behandlingsprogrammen osv. Jag är dock av den åsikten att förr var fotograferandet mera en konst, det krävdes mera kunskaper redan när man tog bilden för att slutresultatet skulle bli lyckat. Nog kunde man ju göra en hel del i mörkrummet också, men ändå..Så jag lyfter hatten av för sådana fotografer som fortfarande framkallar bilder i mörkrummet, jag tycker faktiskt att ni är riktiga konstnärer! Jag har också fått prova på att framkalla i mörkrummet, det var rysligt spännande! Alla borde få chans att vara med någon gång och se hur det går till. Men jag har fått ge mig, jag har inte mörkrumsutrustning själv och dessutom är jag så mycket mera intresserad av den konstnärliga delen av fotograferandet så det är bra när man kan ha datorn till hjälp med det "tekniskt-praktiska". Men som sagt, lek har sin tid också, så här får ni en hälsning från den gamla goda tiden:

Ha ett härligt veckoslut och njut av ljus och lyster som snön och en liten strimma sol åstadkommer!

En tolkningsfråga..

Jag har i den finska bloggen tappert försökt göra en engelskspråkig résumé efter varje finsk text, men det tog ganska mycket tid så jag tänkte att jag skulle prova google translator, har sett att en del har den i sina bloggar. Så med tungan mitt i munnen lyckades jag överföra översättningsfunktionen till min blogg. Och hej och hå vad roligt jag har haft heeela kvällen! Antingen använder jag helt omöjliga ord på finska eller så har den där översättaren (en robot antar jag) ganska bristfälliga språkkunskaper. Texterna ser ju inte kloka ut ibland, det är ju så man håller på och kiknar av skratt när man läser..Det är egentligen ganska intressant, det ger en helt annan aspekt på ens egen text, man får en helt annan bild på det hela liksom. Som att read vad någon else har ment, not alls som I tänkte..tror faktiskt jag skall sätta den där funktionen hit också, ni kan ju prova att översätta till något annat språk.

Hoppas bara att det inte blir några riktigt hemska missförstånd pga den där översättaren, kanske jag måste läsa igenom mina texter på  alla språk..visserligen fattar jag ju inte alla men ändå..

Ord bildas i de flesta språk av bokstäver, därför skall ni få två bilder som är relaterade till ämnet (hjälp vad fiint det lät då..)

EEE som i elektriska skrotdetaljer (mmm.rost...)

så här fina kan de också vara, bokstäverna ( i alla fall i märkboken). Tänkte visa en bild på den där google translatoren men hittade ingen - ja jag skulle inte heller våga visa mig..

Glass helt utan kalorier

Det här låter som en dunderrubrik för något nytt bantningsmedel, men faktum är att glass helt utan onödiga kalorier är busenkelt att göra själv. Till det behövs något som vi alla har hemma lite då och då (tror jag, i alla fall vi) nämligen

övermogna bananer! Äpplet har faktiskt ingen direkt uppgift i det här, den fick komma med på bild för att bananerna såg lite tvivelaktiga ut ensamma..I vanliga fall är det ju så här att när bananerna ser ut så här så åker de i de flesta hem ner i soporna eller komposten. Men inte efter ni har läst det här! Man gör följande: man skalar bananerna (beräkna ca en banan per person som skall äta glass) och delar dem i bitar, räcker med att bryta en banan i tre bitar ungefär. Man sätter dem i en fryspåse och sedan i frysen. Där får de vara tills de är ordentligt frysta. Man kan också göra som vi brukar, att man sätter bananer i frysen vartefter de blir svarta och så har man färdigt när glasslusten infinner sig. När man skall använda bananerna, tar man ut dem i god tid så att de hinner tina lite (så att stavmixern eller liknande apparat klarar av att krossa och mosa dem, de skall dock vara frysta ännu och inte helt tinade, annars blir det ingen glass) och så kör man med mixern tills det har blivit en jämn glassaktig massa. Sedan kan man ju variera i det oändliga: man kan göra glass med banansmak (tillsätt ingenting, bara kör till mos), chokladglass (tillsätt tex Oboy eller liknande), jordgubbsglass (tillsätt frysta jordgubbar), vaniljglass (tillsätt vaniljsocker eller liknande) osv osv osv.

Alltså ni tror inte hur gott det blir! Jag är uppriktigt ledsen att jag inte har just nu någon bild på färdig glass, så skulle ni ha sett hur fint det blir dessutom, lite som sorbet och glass samtidigt. Och när man äter det så är det jättesvårt att tro att det faktiskt är hur nyttigt som helst! Om man inte tillsätter något med socker så är det ju bara fruktens kalorier (om man nu bryr sig)!! Rekommenderas varmt, busenkelt, nyttigt och gott - ja, det är faktiskt möjligt!

Hopplöst - eller kanske inte?

Det här med just påbörjade eller annars halvfärdiga projekt kan ibland kännas hopplöst. Ta nu det här med mannens båt till exempel. Idag var vi och grävde i geggan igen, och nu kändes det som om motivationen var helt borta. Det hade fryst lite på natten så nu hade geggan fastnat ännu hårdare i botten..

Äsch, det ser så lite ut på bild, men det fanns alltså ett lager på säkert 20 cm i botten på båten. Storleken får man någon uppfattning om genom att jämföra med spannarnas storlek, de är alltså vanliga 8 liters spannar. Efter att ha morrat och protesterat ett par gånger mer eller mindre våldsamt (tur att båten är av järn) fick vi det faktiskt helt rent..

Det är en del som tycker att min man är helt galen som börjar på sådana här projekt, det kan verkligen kännas som hopplöst och bottenlöst och ja, löst överlag att börja med detta. Vi har pratat om detta att varför gör han sådant, detta är ju faktiskt den tionde båten som han nu bygger. Men det är något visst med män och utmaningar, han måste ha något som han kan vinna sig själv med eller på eller hur man nu säger..Och jag är faktiskt glad att han då bygger en båt och inte sysslar med rally eller bergsbestigning eller något annat utmanande. Konstigt, jag känner inte så stort behov av att samma sak. Hur är det månne med er andra, ni kvinnor som läser detta? Har det med kön att göra, eller något annat?  Tacka vet jag rosor istället..

Ja, de är vackra även i vinterskrud tycker jag. Detta är en detalj av min underbara Flammentanz, lite snöpudrig sådär..

Och här har vi en som inte fick vara med och leka inne i båten..

Hon är så söt och härlig, vår Tipi, hithämtad från Tallinn (en hundgård där som sköts av "Pelastetaan koirat" (rädda hundarna). Hon kom till oss för ca ett år sedan, en liten sak som då var fyra månader gammal. Den första hunden som jag någonsin haft och jag och vi alla bara älskar henne. Denna bild är tagen dagen efter hon kom till oss..

 

Vi har gett henne mellannamnet "Cleopatra" för det ser ut som någon har ritat med kajal ovanför hennes ögon och linjen fortsätter ganska långt ut på sidorna, nästan som man sminkande sig på Cleopatras tid.

Alla har vi förresten lite hopplösa projekt, eller vad sägs om den här högen..

Högen har faktiskt ingenting med det stora varuhuset att göra, det är bara så att jag har inte hittat något roligt och vackert sätt att förvara alla mina tyger och spetsar och grejer på. En del av detta skall bli till roliga skatter som man kan köpa via nätbutiken, något blir till kläder åt Hipsu, familjens nya medlem, som också syns på bilden. Hon är mus och hon hittar på så mycket att nu för tiden läser vi inte längre böcker på kvällarna utan nu vill dottern istället höra om Hipsus strapatser. Hjälp, vad har jag gett mig in på..Kan man bli stressad för att man skall berätta egna berättelser åt sitt barn? Om man kunde fråga honom som skrev Nalle Puh, han började ju också med att berätta för sitt barn..

Apropå det här med nätbutiken så har jag ett litet meddelande till alla er som bor utanför Finland, ja egentligen till er alla som läser: om det är så att ni är intresserade av något i vår nätbutik (klicka på bilden uppe till höger) men tycker det känns jobbigt att beställa via butiken, så är ni hjärtligt välkomna att skicka e-mail till mig, adressen är ju info@lauras.fi så kan vi ordna det den vägen också. Om man bor i ett eu-land så kan man betala med sepa-betalning, så kommer det inte några extra utgifter för själva betalningen. Jag har än så länge inte skaffat så många betalningssätt till butiken, det kommer kanske så småningom, men ännu är det bankgiro och nu också Klarna-konto (inom Finland).  Och vad gäller postavgiften så försöker vi alltid välja den som är förmånligast för kunden, om man nu inte råkar ha några särskilda önskemål angående detta.

Nu är det lördag kväll, ännu lite kvar av veckoslutet..Önskar att ni alla har det bra, är inne i värmen och känner er relativt lyckliga för tillfället. Vi hörs igen!

I jättens badkar

Ja VAR har vi egentligen varit idag? Jo, det var så här: min man som är duktig på utpressning och avtal osv (hi hi, skämtar bara) lyckades genomföra en överenskommelse om att jag skulle hjälpa honom med att rensa den "nya" båtkroppen som numera bor på backen därute i utbyte mot att han skall göra en annan sak som jag inte avslöjar här ännu (vilken besvärlig mening det här blev..), så efter att ha lagat en kött- och makaronilåda färdig att slängas i ugnen gav jag mig iväg tillsammans med dottern till vårt hemska arbete som väntade..Ja, det var väl egentligen inte så hemskt, men när ni tänker er att det snöade, det var vått överallt, båtkroppen är bara en stor jättesak av rostigt järn, kall och inte så hemskt tilltalande, och eftersom den stått på ett skrot i cirkus tio år, hade det samlats löv och grejer i botten på den. Och så hade det börjat växa björkar där och annat med rötter, så spaden ville inte riktigt klara av det hela. Så vi fyllde plastkassar och spannar med geggan och slängde överbord ner i en skottkärra (efter att först ha kollat att mannen inte stod bredvid skottkärran, siktet var inte så säkert nämligen). Först tänkte jag att det här fixar vi på nolltid, men faktum är att vi klarade av lite mer än halva båten, resten får vi ta imorgon.. Det där med badkar, ja alltså tyvärr har jag ingen bild inifrån båten nu (som sagt så snöade det och jag var rädd att kameran skulle bli förstörd), men om ni använder fantasin lite så har båtkroppen en volym på ca 40 kubikmeter, längden är 10.5 m, bredden 3 m och när man står riktigt i botten på den som man nu ännu kan så är höjden ca 2 m - det vill säga att när man står därinne så syns man inte alls ut. Och det kändes faktiskt som ett badkar, ett JÄTTEbadkar. Jag har föreslagit till mannen att om han nu mot all förmodan skulle ångra att han påbörjade ett nytt båtprojekt, så skulle vi ju kunna göra en swimmingpool av den..perfekt storlek och allt..och badkar har vi ju faktiskt inte heller så..

 

Ingen bild inifrån båten som sagt så det fick bli lite rostigt järn istället (järnskrot står det på den första bilden, på finska då) Jag älskar rost!! (det är säkert något fel på mig, men who cares..)

Det är pinsamt att erkänna att jag gjort så lite fysiskt arbete på sistone, att jag blir lätt utmattad när jag gör något. Speciellt när jag har en dålig vana att jobba på full speed så att säga, hej o hå, fort skall det gå..Då blir man ju lätt ganska slut. Sedan skulle jag ju förstås dammsuga, tvätta golv och damma här inne också, så det blev allt som allt en väldigt aktiv dag. Det känns skönt, har haft ett par dagar nu som ingenting har löpt riktigt, som om man skulle ha fastnat i ett kärr med fötterna. Så en sådan här "rå arbete på full ös"-dag var riktigt välkommen.

Jag sitter som vanligt och skriver vid mitt arbetsbord, har ingen bärbar dator så jag kan inte slänga mig ledigt på soffan sådär halvt nonschalant (var det rätt stavat månne??) utan måste sitta på en rätt så hård stol. Sitter bara här och undrar om det är verkligen så att jag har förlorat slaget mot oordningen - ni skulle se mitt skrivbord, det är helt belamrat av allt möjligt, papper, en kudde som jag skall använda innanmätet på, ännu mera papper, ja och så lite papper..Jag har riktigt fina pärmar till allt men de lägger sig bara här på bordet. Kanske det är någon sorts kreativt kaos,  som att jag måste ha högarna här för att känna att jag håller på med saker. Annars skulle det väl inte göra något men när den här platsen är i vardagsrummet och det går inte att dra igen en dörr och gömma det hela..Man blir liksom hela tiden påmind om kaoset och det är inte kul.

Nu skall jag se om jag kan hitta någon rolig bild till er från mina bildpärmar..inte från skrivbordet men bara sådär annars, något som skulle kunna muntra upp i decembermörkret..

(fem timmar senare, nää, bara tio minuter har gått faktiskt) äh, är så slut att jag inte orkar plöja igenom alla bilderna nu men jag sätter hit en bild som min dotter faktiskt har tagit. Det är en bild som får mig att skratta, hoppas ni också blir på gott humör!

Vi hörs igen!

Pannkaka..

Efter en sopp-middag längtade jag efter någonting till efterrätt. Gjorde pannkaka efter min pappas recept, grejen är att denna pannkaka blir tjock och jämn, inte som en topograf-karta som det brukar (bucklor både uppåt och neråt). Tänkte att ni kanske också ville pröva så här kommer receptet. Den här mängden räcker bra till en ugnsform i storlek 35x25 cm, vill man göra en hel stor ugnsplåt så är det bra att göra dubbel sats (lite mindre smör, annars blir det så fett), var försiktiga dock för att plåten blir så full..

9 dl mjölk (går bra med både havremjölk och vanlig)
3/4 dl socker
2 ägg
1 tsk salt
4,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
50 gr smör eller margarin

Smält smöret. Vispa lätt samman socker och ägg. Tillsätt mjölk, salt, vetemjöl blandat med bakpulver  och det smälta smöret, hela tiden lätt vispande. Helst skall degen stå ett par timmar i rumstemperatur, men har man brått så kan man sätta det i ugnen med detsamma, 200 grader, (i mitten av ugnen) i ca 30 eller tills pannkakan är vackert brun.

Njut med bär, sylt och/eller glass. Jättegott!

Den blå timmen

För så heter det väl, den magiska tiden som speciellt vi som bor utanför städernas ljus får uppleva varje dag, om vi bara är uppmärksamma och tar oss tid att titta. Övergången mellan ljust och mörkt, som stunden mellan att vara vaken och sova..När allt får ett blått skimmer över sig. Lärde tidigt min lilla flicka att se och uppskatta denna stund, och nu är det ofta hon som säger "titta mamma, det är den blå timmen".

Så ut med kameran och stativet och fånga det blåa..

 

 

 

 

Ja se vad vackert ett gammalt rostigt rivjärn kan vara med ett litet ljus i..

Inspirerad av det blå - lite mer blåa bilder..

Mmm..kan ni känna doften?

Fick äntligen gjort lite fler sådana här "retropärlor by Laura" till min nätbutik, den här gången set med halsband och armband. Färgerna är SÅÅ härliga fast jag säger det själv (men jag har ju inte färgat dom) - måste bara visa er två andra färger också fast de är inte blå..

 

Ha en mysig fredag (eller nu är det ju faktiskt redan lördag..)!

Extreme makeover

Det är väldigt inne nu med "extreme makeover" (kommer faktiskt inte på något uttryck på svenska åt det, finns det?), både i tidningar och tv ser man hur det görs om hemma hos folk så dom knappt hittar hem efteråt. Har ibland följt med den amerikanska versionen av det här, och jag erkänner, jag gråter varje gång den hårt prövade familjen stiger in i det helt omgjorda hemmet. Sedan finns det ju faktiskt lite mindre dramatiska hmm..."omgörelse-program" (hihi, där fick ni ett ord som heter duga..), och det är alltid roligt att titta på "före" och "efter"-bilderna.

Men vad gör man om man inte har råd eller möjlighet att få hem en "omgörelse" men man skulle vilja ha en? Nu skall jag helt gratis dela med mig av en helt kanon-idé som jag har kommit på. Så nu skall ni känna er välkomna till vårt omgörelse-objekt, köket hemma hos ett företagarpar. "Situationen är helt ohållbar, vi behöver verkligen hjälp omgående med att få livet i köket att fungera bättre" säger mamman i familjen. Så vi sätter igång, men först måste vi ju visa en "före"-bild för att ni skall uppfatta hur stor förändringen måste bli:

Ja ojojoj, här behövs verkligen handgripliga insatser om det skall bli något..Så teamet sätter igång och jobbar och de håller på i timmar, det hinner bli mörkt ute innan allt är färdigt. Men resultatet är fantastiskt, eller vad säger ni om det här:

Vilken förändring! Vilket lyft! "Tack", säger mamman med tårarna rinnande utmed kinderna (efter att SJÄLV ha DISKAT upp allt, öh, ursäkta mellankommentaren). Och medan sluttexterna rullar så lämnar vi den lyckliga familjen att njuta av deras nya fina kök och beger oss mot nya hem som skall räddas...

Ja skämt o sido, det kan faktiskt ibland räcka med att man städar. I alla fall hos oss. Jag får världens ryck att göra om precis allt men det går ju inte. Så då städar jag istället, och diskar, och det brukar lätta. Allt är fint sådär ett par timmar. Tiden efter städningen brukar familjen alltid få något ångestfyllt i blickarna för att jag håller på och jagar dem (nämen släng nu inte smulorna på golvet, jag har ju just städat. Måste du faktiskt ha två stekpannor, jag har just diskat. Kan vi försöka äta så att inte tomatsåsen hamnar på duken, jag har just bytt den). Men dagen efter brukar det ha lugnat ner sig igen (nä det gör inget om det blev en fläck, den duken är redan smutsig ändå. Kom in med skorna på, här är inte städat (idag). Ta nu ett nytt rent glas, jag diskar sedan). Jag har nog lite neurotisk relation till städning. Det är liksom en spegling av hur mitt huvud ser ut. Rörigt och smutsigt hemma, rörigt i huvudet. Rent och tomt hemma, tomt - nämen hur var det nu..

Slutligen för att det skall någonstans finnas ett bevis på att det är då och då rent och städat även i vardagsrummet så sätter jag in denna bild:

Vi har faktiskt så litet hus att man borde egentligen ställa sig utanför fönstret för att få med hela rummet, eller kanske man kunde använda ett sådant där fisheye-objektiv..Nä jag luras bara, i själva verket har jag bara städat en smal remsa av rummet för att få en bild med "låtsas-ordning" - till vänster och höger utanför bilden finns högar med saker som rasade ner så fort denna bild var tagen. Sedan får ni tro vad ni vill..

Exotik

Höll på och sökte bilder till ett projekt och råkade få ögonen på de här - de ser faktiskt nästan lite exotiska ut nu när vinterstormen viner i knutarna. Men så här ser det ju faktiskt ut här på sommaren, vad härligt! Välkommen att drömma dig bort en stund, känn pionernas och rosornas doft och hör humlans sövande surr..

 

 

 

Om både det ena och det andra..

Ojoj, det kommer att bli en lång skrivelse den här gången, hoppas ni orkar läsa..Veckan har gått igen med vab - om man nu kan kalla det så när man är egen företagare, då sköter man sjuka barn och jobbar samtidigt..Försöker dock ge mycket tid till dottern när hon är sjuk. Hela månaden har vi haft besök av flunssan, först dottern, sedan jag, jag har haft hosta nu i fem veckor, och nu fick dottern flunssa på nytt. Feber och hela baletten. Vet ej om det är svin den här gången, kan också vara riktigt vanlig hederlig vinterflunssa. Nu är det lite bättre, dock är hon helt täpt och hostar också. Inatt hade vi båda lökomslag om halsen, det är faktiskt det enda som hjälper när det kittlar i halsen hela tiden. Man bara hackar rå lök och kanske lite vitkål också och så slår man in det i något tyg eller scarf som man knyter om halsen. Blir man tårögd av löken kan man försöka ha en tröja med hög hals och gömma omslaget innanför. Effektivt, lindrar hostan och är garanterat ofarligt. Nu luktar hela huset grillkiosk. Läste en gång en krönika om en pappa som sade att han blir alltid så sugen på pommes frites när hans barn haft lökomslag, för det luktar grill i barnrummet.

Har mitt i allt blivit bankir. Ja, inte med pengar alltså utan med bilder. Har länge haft i planerna att göra en bildbank, och nu har jag fått upp den i nätbutiken. Vad är en bildbank? Jo, det är som ett förråd av foton som man sedan kan köpa användningsrätten till, att ha i en  tidning, bok, reklam eller ja, överallt där bilder behövs. Man kommer överens med fotografen om vad det  skall kosta och var bilderna skall användas. Det är väldigt tidskrävande jobb att göra bildbank, så det går långsamt, men mer bilder kommer in hela tiden. Välkommen att titta in! Och behöver ni köpa en bild, hör av er! Annars kan det ju vara roligt att bara titta också, nästan alla bilder är tagna här på Kimitoön.

För att återgå till den lilla patienten här hemma så har vi försökt hitta på saker för att få tiden att gå snabbare. En grej som vi tycker är rolig är dockteater. Har samlat på mig en hel plastkasse med dockor och oftast när flickan är sjuk så kommer de fram. Denna gång gjorde vi lite rekvisita också, ritade och färgade grönsaker och byggde tom en scen..

Och så fick vi höra berättelsen om räven som lärde sig att äta grönsaker av en kanin som den först tänkte äta upp, kaninen lät räven provsmaka alla möjliga grönsaker som den tyckte om (inte flugsvamp). Hoppsan, kaninen har visst försvunnit från scenen..ja ni vet skådespelare, de är sådär nyckfulla, sticker iväg mitt i allt bara..Barn är förresten en härlig publik - de lever med, skrattar hjärtligt och små roliga saker, man behöver inte vara särskilt duktig heller. Bara man är lite galen och kastar sig in i det hela.

Läst mycket har vi också gjort, när dottern mådde som värst så läste jag för henne klockan tre på natten också. Det finns dock en i vår familj som inte bryr sig det minsta om böcker..

Äntligen lyckades jag få en bild på hunden i hennes favoritsovställning! Jag smög fram med kameran så tyst jag kunde och hoppades att den inte skulle ge några ljud ifrån sig, knäppte bilden och en hundradels sekund senare..

hade hon kastat sig från att sova på rygg till att vara vaken på mage och beredd att hoppa på mig, dock lite yrvaken ännu. Det är synd att man inte kan visa hela händelseförloppet här, det ser så roligt ut. Tänk om man skulle själv vara lika vig när man studsar upp från sängen på morgnarna..Det är något med kameror som gör jycken helt galen. Kan vara det där röda fokuseringsljuset eller så hör den något som jag inte hör. Förresten om vi vill ha riktigt roligt så tar vi hjälp av en ficklampa med en sådan där röd ljusprick, ni vet som man kan använda när man skall visa något på en skärm eller så. Hunden blir vansinnig när den ser pricken, den klättrar nästan på väggarna när den försöker fånga punkten. Och vi skrattar så vi håller på att gå av i mitten. Det bara ser så knäppt ut. Ungefär som att jaga en solkatt. Eller hunden jagar egentligen alla slags reflektioner, från en spegel eller precis vad som helst. Helt galen. Just så galen som man skall vara i vår familj..

Vi har ett "fågelbord" utanför köksfönstret och idag ville dottern fotografera fåglarna. Försökte dock förklara för henne att det kan vara svårt genom fönsterrutan, bilderna blir lite suddiga och så hinner hennes kamera inte med att bli helt färdig innan fågeln har flugit iväg. Hon ville i alla fall försöka..

Lite senare tittade vi på ca 150 bilder på något som såg ut som fåglar men tyvärr inte en endaste tydlig bild. Hon var inte så kräsen, om fågeln gick att känna igen var hon helt överlycklig. Det var bara mamma fotografen som var så petnoga..Någon kanske tycker att jag är galen som har köpt en kamera åt en 6-åring, en riktig digikamera alltså. Men jag hade möjlighet till det i våras och tänkte att eftersom flickan helt klart visat konstnärliga sidor, kan hon ha glädje av kameran. Dock blir jag ofta påmind om att hon faktiskt bara ÄR 6 år. Som när jag matar in hennes bilder på datorn och det dyker upp följande: hela Lady och lufsen-boken fotograferad sida efter sida. Bilder från tv-rutan. Bilder av böckerna i bokhyllan. Bilder som jag tycker mig känna igen tills jag kommer på att det är mina bilder hon fotat  från dataskärmen (har en diavisning som startar när skärmen går i viloställning). Den allra häftigaste bilden var nog den när hon tog bild på dataskärmen där det syntes en bild där hon tar en bild på sig själv genom spegeln. Fattar ni, samma barn i tre olika bilder, eller ja hur blir det nu..Jag har faktiskt försökt att låta henne fotografera sådant som hon tycker är kul och spännande, men det är svårt att inte lägga sig i..Förresten så är det tack vare henne som vår hund har blivit väldigt väl dokumenterad..(med svans, utan svans, bakom skåpet, framför skåpet......)

Apropå fågelbilder så fick jag faktiskt en enastående chans att ta en närbild på en stackare, det flög nämligen in en talgoxe (hjälp, stavas det faktiskt såå??) genom bakdörren in i köksväggen. Vi hörde världens duns och där låg den, med fötterna i spagat, en spretade åt höger och en åt vänster. Jag blev alldeles utom mig, tänkte att nu är den säkert allvarligt skadad och vad skall jag göra. Jag tänkte att om den lider så borde man kanske..men nej, det klarade jag inte av hur humant det än skulle ha varit. Så jag sprang runt och letade efter ett par handskar för att lyfta ut den och och sätta den under en gran och hoppas på det bästa. När jag äntligen hittade handskarna och började närma mig fågeln, blev den dock mirakulöst mycket bättre och drog in fötterna under sig. Vad lättade vi blev, dottern och jag, den var inte allvarligt skadad! Men nu hade vi ett nytt problem -en liten upprörd fågel som ville desperat ut. Först flög den upp i ett köksfönster..

 

och hackade frenetiskt på rutan medan kompisarna på andra sidan stirrade förvånat (om nu fåglar kan göra det). Sedan började den bli klart arg, flög till det andra köksfönstret, lämnade en rinnande hälsning på rutan och kvittrade (till kompisarna "hej kom och hjälp mig, jag står inte uuuutt)

Lyckligtvis så var den så smart att den hittade bakdörren alldeles själv och flög ut. Jag stängde dörren och vi kunde pusta ut. Slutet gott, allting gott..Det kan man kalla för vardagsdramatik tycker jag.

Det fanns en artikel i Turun Sanomat:s (stor dagstidning i Åbo med omnejd) Ekonomi-bilaga i tisdags om mitt företag, ja eller min nätbutik rättare sagt. "Skrotromantiken blommar på nätet" var rubriken. Det var en bra rubrik tycker jag, fast nu säljer vi ju inte bara skrot. Men ordet skrotromantik är ju faktiskt ganska härligt. Det gör ju något egentligen ganska fult till något väldigt spännande och vackert. Lite som shabby chic. Också tillhörande mina favoritord. Och nu borde man kanske lägga till wabi sabi där också, det lär ju vara något liknande, fast med lite österländska inslag, om jag förstått rätt. I artikeln stod det också att "paret är helt betagna av järntråd", hi hi, betagna..Ja, jag skulle faktiskt kunna lägga till att vi är betagna av järn över huvud taget. Det kommer att synas i nätbutiken också framöver, har allt möjligt spännande på gång där. Bara jag hinner få lite färdigt. Mitt problem är ofta att jag har huvudet så proppfullt med idéer men inte tid att verkställa dem, eller ibland är det så att inte kunskaperna räcker till. Eller så är det så högtflygande att det inte går att genomföra helt enkelt. Men mycket roliga saker skall det bli, det lönar sig att följa med!

Skrotromantik kan man snubbla över precis varsomhelst. Vi var på promenad i den före detta skogen för ca en vecka sedan och då gick jag på den här..

Den bara låg där och väntade på mig. Faktiskt inte den första spannen (eller ämbaret som man faktiskt säger här) som jag springer på i skogen. Mannen skrattade först men sedan insåg han också att det var ju faktiskt ett fynd - den är tillplattad vilket gör den perfekt som en ampel. Nu hänger den på terassen tom, men senare skall jag sätta något i den. Senast till sommaren. Vad fint det skulle vara med någon klängväxt som hänger ner med färgglada blommor...

Har ni också föremål liggande länge därhemma som inte verkar hitta någon plats och så en dag, helt plötsligt, så hittar man ett perfekt ställe åt dom? Så gick det för min ljushållare, ja eller vad kallas en sådan här..

Ordet har nu försvunnit från min hjärna men det är ju tur att det finns en bild så ser ni..Den här köpte jag på loppis för ett par år sedan. När jag kom hem upptäckte jag att den svarta järndelen som ljuset skall sättas i, var helt sned. Så den blev och vänta på att bli upprättad, i en låda bland andra saker "som skall åtgärdas". Lådan skräpar omkring nu här bredvid mitt arbetsbord, och nu har jag bestämt att jag skall tömma den lite i taget och göra klart vad det nu är som skall göras klart. Mannen rätade lite på ställningen (det visade sig dock att en annan del var också sned och den går inte att göra något åt) och så kom jag på var jag ville ha den. Vi har ett URtråkigt vitt kontorsskåp i köket där jag har alla gryn, mjöl osv. Det är inget trädskåp utan sådant där tunt och vingligt..Har försökt få min man konstnären att måla något på den men det är inte lönt, skåpet är så fult och billigt. Men simsalabim - med denna lilla ljushållare har hela skåpet genomgått ett lyft. Helt fantastiskt! Blev jätteglad för detta - fick liksom två nya saker på en gång - ljushållaren OCH ett nytt köksskåp! Dessutom gjorde dottern en fin prydnad med lite tunt järntråd och små pärlor, ser ni den?

Idag var det då söndag igen och det är ju Strömsö-dagen! För kvällens te- och tv-stund mödade jag och dottern oss lite på dagen med att baka pepparkakor. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag var dock lat och hade köpt färdig deg. Jag fattar inte varför jag aldrig lyckas få så många pepparkakor som det står på paketet, det skulle bli 60-80 av 1 kg deg men vi fick bara något över 50 tror jag..Men jag gillar faktiskt lite tjockare kakor, det är gott när det är lite mjukt..så här fint blev det..

(vad konstiga färger det blev, tog bilden med kameran på stativ men det är ljuset i taklampan som gör det, och ute var det ju helt mörkt..)

Och NU slutligen  två bilder som bevisar klart och tydligt att solen finns. Först den här..

Ser ni det där vita, glänsande, lite bländande borta i horisonten? Ja, det är solen! Och den andra bilden:

Det här underbara skuggspelet dök upp på köksväggen - vi har en liten bambu i fönstret som solen smekte på väg in och det blev så här fint. Förresten så är den här synen också möjlig pga att skogen är borta, tidigare slapp inte solen fram från det här hållet.  Så hav tröst alla ni som lider av mörkret - det är en ny vår på väg! Och med dessa ord önskar jag er alla en underbar vecka! Kom ihåg att glädjas över livets små underverk!